Mamma till fem

äntligen så hände det... Idag när jag lämnde våra tre små troll på dagis så kom dagen jag väntat på i tre veckor. Idag tittade Victor mig i ögonen när jag kramade om honom för att säga hej då och sa bara "Hej då mamma" och så log han och sprang in till de andra. Inte en tår kom, det var nog snarare så att det var jag som var på väg att börja gråta... men av lycka. I tre veckor har han varje dag gråtit och istället för hej då har han sagt " men jag älskar ju dig mamma". Det har verkligen varit svårt att bara gå, fast jag vet ju att det är det som är bäst för både honom och mig, Jag har sagt hej då och sedan vänt mig om och gått utan att titta bakåt. Det har gjort så ont i mitt mammahjärta men det finns ju ingen anledning att göra pinan värre för honom än vad det redan är. Jag vet ju att han har slutat gråta så fort jag har lämnat dagiset, men det känns ju ändå. 

Sen är det ju fredag idag och det firar vi här, första fredagen i vår vardag på väldigt länge och det känns i kroppen. Vi firar med lite fina tulpaner och låtsas att våren är på väg även om snön vräker ner utanför fönstret :)

Kan ju även fira att jag fick visa leg på systemet idag :) Tar det som en komplimang att man får visa leg när man passeat 30. Det gjorde min dag.